Energidirektörens emeritus tankeförsök

I Lysekil har det lokala missnöjespartiet Lysekilspartiet försökt dra igång ett drev mot Lysekilsbostäders vd. Det är inte första gången. Personligt agg övertrumfar den förmenta (misslyckade) sakfrågan.

 

Lysekilsbostäder ville visa bostadsministern vad företaget gör för de boende i ett område med dåligt rykte och visa på positiva aktiviteter.

 

Varje företag som får förfrågan om besök från ett statsråd, oavsett partifärg, vill gärna visa vad man är och kan. Så har jag gjort under mina tolv år som vd för Uddevalla Energi. Jag har tagit emot statsråd och partiledare och med stolthet visat vad Uddevalla Energi bygger och gör. Det är ju en självklarhet.

 

Lysekilsbostäders vd gjorde det varje företagsledare skulle göra. Visa upp företaget från sin bästa sida.

 

Misstänkliggöranden och de oförskämda beskyllningar hon nu utsätts för är omdömeslösa. Jag känner henne väl, har anställt henne och haft ett utomordentligt gott samarbete med en kompetent och kreativ medarbetare. Hennes engagemang för Lysekilsbostäder går inte att ifrågasätta.

 

Sedan jag pensionerats har jag varit kommunpolitiker (L), förste vice ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. Kommentarerna om Lysekilsbostäders välkomnande av bostadsministern är obegripliga, oförskämda och obehagliga.

David Eberhard, psykiatriker och överläkare, gör i senaste numret av tidskriften Fokus en analys av samhällsklimatet.

 

”—- eftersom man numera tycks vara mental tonåring även när man sitter som till exempel kulturchef på en rikstidning, arbetar som chef för en statlig myndighet eller är ekonomisk talesperson för — låt säga — Centerpartiet, så måste allting vara gott snarare än sant, ballt snarare än klokt och moraliskt högtstående snarare än pragmatiskt vettigt.

 

Det måste vara frustrerande för dagens 70-åringar. De är pigga, kloka och fullständigt avpolletterade från samtiden, samtidigt som de måste se på när ett gäng fyrtioåriga tonåringar konsekvent och över tid förstör det land den äldre generationen en gång byggde upp.

 

För är det något jag lärt mig av att en gång i tiden ha varit tonåring, är det att utan konsekvenstänkande blir resultaten sällan särskilt bra. Hur höga ambitioner man än har, hur idealistisk man än är och hur mycket kraft man än känner att man utstrålar, när man till exempel hotar att hela ens regering ska avgå om oppositionen avsätter en oduglig minister.”

Centerpartiet gör allt för att återvinna stödet från landsbygdens folk. Utspel ska vinna tillbaka bönderna till partiet, som tagits över av stureplansaktivister.

 

Nu vill centern att ett tredje kön ska erkännas legalt. Säkert ett övertygande förslag för bonden som sitter på skördetröskan och utför sitt för riket nödvändiga arbete. Det finns väl knappast någon åtgärd som är viktigare för landets bönder.

”De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige”. En synnerligen läsvärd bok av ekonomen vid Handelshögskolan i Stockholm Carl Hamilton. Han är påläst. Boken handlar om hur landet lagom blev extremt.

 

Ett citat:

 

”Nationalekonomerna ville skapa en stabil ekonomisk miljö och lyckades genom det program de övertygade makthavarna om att genomföra, kasta landet ned i en depression (min anmärkning; kronförsvaret 1991). Bildtregeringen ville återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation och orsakade tre år av negativ tillväxt och massaker på privatägda företag. Skolutredarna och pedagogerna ville skapa en skola som stöttade de studieovana barnen och var en demokratisk motpol till det kapitalistiska samhället, de åstadkom en genomkommersialiserad skola där akademiker- och överklassbarn satt med alla fördelar. De revolutionära generalerna ville skapa en ny högteknologisk försvarsmakt och åstadkom en nation berövad varje teknisk och praktisk förmåga att med vapenmakt värna sitt oberoende.”

 

Återstår analysen av invandringspolitiken och pandemihanteringen. Återkommer.

 

Carl Hamilton. Mondial förlag.

SAS-piloterna, överbetalda chaufförer med angenäm arbetsskyldighet, strejkar på nytt. Strejk varannat år har blivit en vana för att behålla privilegierade villkor.

 

De tiotusentals resenärer som ännu en gång drabbas av denna lyxstrejk tar man ingen hänsyn till. SAS är på gränsen till konkurs och letar febrilt efter investerare. Nu är sannolikheten för att det är slut överhängande.

 

Lika så gott. Låt bolaget gå i konkurs. SAS är en relik med bortskämda piloter som saknar svunna dagar. Låt dem gå ut och söka jobb i lågprisbolagen så får de se hur verkligheten ser ut.