Energidirektörens emeritus tankeförsök

Hur kan det komma sig att statsminister Magdalena Andersson (S) låter en kommunistisk kurdisk vilde i riksdagen bestämma över svensk säkerhetspolitik? Hon säger sig ju sätta Sveriges intresse främst.

För att få kommunistens Akabavehs stöd för ett, i sammanhanget underordnad budget, äventyrar hon rikets säkerhet för köpa hennes stöd. Genom att stödja en kurdisk organisation med koppling till väpnad terrorism (jag klarar inte av att hålla rätt på alla bokstavskombinationer) försöker hon få igenom sin budget.

En budget som spräcker pensionsuppgörelsen. Hon har har ju tidigare deklarerat att det inte är ett problem att regera med oppositionens budget.

Turkiets president må vara maktfullkomlig med sviktande stöd och en ekonomi i fritt fall. Det motsäger inte att Turkiet är det natoland som drabbats av flest terroristangrepp. Det är dessa terroristrorganisationer regeringen stödjer för att få en kommunistisk vildes stöd.

Sveriges intresse främst. Eller kurdiska terroristers?

Statsminister Magdalena Andersson (S) uttalar konsekvent att regeringen sätter Sveriges intressen främst. Fattas bara, något annat intresse kan väl knappast en svensk statsminister ha.

I praktiken tillåter regeringen en kommunistisk kurd avgöra om vårbudgeten går igenom. Hon kräver förbud mot svensk vapenförsäljning till Turkiet. Kakabaveh, som är uttalad natomotståndare och marxist, bedriver utpressning och regeringen vacklar. Regeringsmakt eller rikets säkerhet? Valet förefaller dessvärre inte självklart.

Hur skulle Sverige med trovärdighet kunna motivera ett förbjud mot vapenförsäljning till en allierad? För att stödet till kurdiska organisationer, med koppling till terrorism, är viktigare för Sverige?

Få, om ens någon, idrottsförening i Uddevalla är så framgångsrik i att sälja tillgångar som den inte äger till kommunen. För tredje gången köper kommunen Ljungskile Sportklubbs konstgräsplan, en plan som kommunen redan äger.

Frågan är infekterad. Ingen idrottsförening har fått så mycket skattemedel som LSK. Men det räcker inte. Varje gång man lyckats avtvinga kommunen skattemedel använder klubben dem till att köpa spelare, inte till sanera sin usla ekonomi.

Än en gång skjuter kommunen till pengar genom att förvärva något kommunen i praktiken redan äger. Förtäckt föreningsstöd, helt i strid mot likabehanlingsprincipen. Den moderate ljungskilebon argumenterar om att det bara handlar om att LSK byter ett tillgångsslag mot ett annat.

I redovisningen korrekt, i praktiken ointressant. LSK behöver pengar för att köpa spelare. Kan klubben byta en gräsplan (som den inte äger) mot pengar och ändå behålla gräsplanen är det naturligtvis ett klipp.

Att höra liberalernas främsta företrädare i kommunfullmäktiges talarstol stödja beslutet ”med hela sitt hjärta” gör att jag uppskattar valhemligheten, så här tre månader före valet. Hon borde åtminstone haft vettet att avstå från att uttala sig.

Häpnadsväckande att Sveriges statsminister Magdalena Andersson (S), för att rädda sitt odugligaste statsråd, väljer att låta en kurdisk marxist styra Sveriges utrikespolitik.

Det är regeringen som förväntas styra riket. Oppositionen förväntas opponera. Det är regeringen som gjort ett odugligt statsråd till en fråga om Sveriges natoanslutning. Det är regeringen som försvårar processen med natoanslutningen genom att låta en kurdisk marxist, som är emot natomedlemskapet, ställa krav på stöd till kurdiska terroristorganisationer för att ge sitt stöd till regeringen.

Det finns tydligen inga gränser för socialdemokraterna. Regeringen sätter inte Sveriges behov främst. Det är alltid socialdemokraternas maktinnehav som är viktigast.

Oppositionens uppgift är att opponera. Ingen regering ska tro sig sitta i orubbat bo, oavsett vad den, som i Sverige, inte åstadkommer.

Statsminister Magdalena Andersson (S) sänker sig till skolgårdsnivå i sin retorik. Så långt från statsmannamässigt uppträdande man kan föreställa sig.

Att den ”lögnaktiga kanaljen” (enligt moderaterna) Morgan Johansson (S) blir föremål för riksdagens prövning är inte förvånande. Ett odugligt statsråd ska avsättas.

Statsministern gör prövningen till en kabinettsfråga. Det blir regeringskris, tre månader före valet, endast om statsministern vill ha den. Det är ingalunda givet. Byt ut ett odugligt statsråd till någon som åtminstone förstår sin uppgift. Då blir det inte regeringskris.

Justitieministerns oduglighet har inget med Sveriges Nato-ansökan att göra. Det är bara ett uttryck för statsministerns omdömeslösa ambition att utnyttja säkerhetspolitiken för att dölja sin regerings tillkortakommanden.

Som väntat stödjer Annie Lööf (C), ordförande för socialdemokraternas filial centerpartiet, sitt föredöme.