Energidirektörens emeritus tankeförsök

I dessa eftervalsanalystider har Lena Andersson en synnerligen läsvärd krönika i Svenska Dagbladet (3/12) om konformism och pluralism.

 

Här ett utdrag.

 

”Att övertyga genom exempel och argument snarare än utpressning och stora gester passar liberalismen bäst. Helst undviker den också fanor och beläten. Men i och med att den i modern tid har bytt skepnad och tagit den vilt flaggande och mycket uppfordrande livstilsradikalismen på entreprenad , har den också ersatt förtänksamhet med fetischer, och tvivel med talkörer. Den har blivit en ångvält, ett kamporgan, en allsångskör.



I det frihetliga samhället är kampen inte påbjuden och engagemanget inte obligatoriskt. Där finns ett generöst utrymme för oenighet och tvekan som inte kostar renommé och karriär. Därför verkar det feltänkt att en ledare för Centerpartiet ’måste vilja gå i Prideparaden’ (SR 23/11). Det sant liberala kan mycket väl vara att inte vilja gå i Prideparaden, att låta de som vill gå där, och att inte göra stor sak av vare sig det ena eller det andra.”

Det är motigt för regeringen. Medierna har lagt sig till med att redovisa vad Kristersson och hans ”lag” lovade i valrörelsen och vad ”laget” levererar i regeringsställning. Inte särskilt hövligt.

 

Elprisstöd till plågade hushåll och företag i november, sades det. Nu blir det kanske i februari för hushållen och ovisst när för företagen. Fem kronor lägre bränslepriser. Det blev några ören. Avskaffad skatt på småspararnas investeringssparkonton försvann i budgeten. Avvecklat amorteringstvång för plågade bostadslånetagare lyser med sin frånvaro.

 

Man skulle kunna tro att vi har samma regering som före valet, bortsett från att statsråden har andra namn. Sverige är tydligen dömt att ha en sosseregering, oavsett vilka partier som ingår i den.

 

Det lönar sig inte att arbeta i låginkomstyrken, faktiskt inte att arbeta alls. När det är dags att gå i pension får de i vård, omsorg och andra låglöneyrken samma och till och med lägre pension än de som aldrig arbetat, till exempel betydande invandrargrupper.

 

Garantipensionen höjs med inflationen, ålderspensionen med löneutvecklingen. Konsekvenserna blir absurda. En konsekvens av socialdemokraternas och kommunisternas uppgörelse om garantipensionerna.

 

Blotta åtgärden att lyfta ut pensionerna från pensionsuppgörelsen, där pensionerna inte är en del av statsbudgeten utan baserad på intjäning, till att göra garantipensionen till en budgetfråga, är omdömeslös.

 

Det vi nu ser är ett resultat av uppgörelser mellan socialdemokraterna och kommunisterna. Ansvars- och respektlöst. Var finns arbetarepartiet?

Daniel Bäckström från Säffle är en av kandidaterna till ny partiledare för centerpartiet. Försvars- och landsbygdspolitisk talesperson.

 

I en intervju uttalade han inte tvärsäkert en vilja att viga samkönade par (han har inte ens vigselrätt) eller avsikt att gå främst och skrika högst i prideparader.

 

Med hans bakgrund i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen är det högst förståeligt. Tro handlar inte om plakatpolitik.

 

För denna rimliga, prövande, hållning möts han av högljudd kritik, både internt från centerns stureplansfalang och, naturligtvis, externt av hbtq-nomenklaturan.

 

Valet gav centerns självbild en rejäl törn. Valförlust på landsbygden i hela Sverige skakar ett parti som tidigare hette Bondeförbundet. Att tro att hbtq-frågor ska vinna tillbaka landsbygdens folk är verklighetsfrämmande. Stureplan är inte centerns framtid.

 

Med Mona Sahlin förlorade socialdemokraterna LO-väljarna. Arbetarna såg varken okontrollerad invandring eller hbtq-rättigheter som deras frågor.

 

Nu gör centern samma misstag. Hur det kommer att gå har vi redan sett.

Ellen Mattson, innehavare av stol nummer 9 i Svenska Akademien, gästade Vasa Ordens av Amerika lokalloge i Uddevalla.

 

Hon gjorde en målande framställning av sitt författarskap, arbetet i Svenska Akademien, modersmålets betydelse och svenska språkets ställning. Utöver att vara en framstående författare är Ellen Mattson en god talare, som behåller lyssnarens uppmärksamhet.

 

Bland Ellen Mattsons företrädare på stol 9 återfinns Hans Hjärta, Esaias Tegnér och Torgny Lindgren. Ellen Mattson ingår i nobelkommittén, som utser nobelpristagaren i litteratur.

 

Ellen Mattson avtackades av Torsten Torstensson med hans bok om Forshälla.