Energidirektörens emeritus tankeförsök

Övergiven

En av statens absolut viktigaste uppgifter är nationens säkerhet. Den moderata säkerhets- och försvarspolitiken är både ansvars- och huvudlös. Försvaret är ett särintresse, enligt partiordföranden, inte ett av de fundament ett fungerande demokratiskt samhälle bygger på.


Näringslivet är ett annat särintresse, enligt moderaterna, inte förutsättningen för att det ska finnas resurser till den offentliga sektorn. Den moderata partiledningen har tagit avstånd från moderater verksamma i näringslivsorganisationer och tankesmedjor. Behöver partiet inte sina gamla vänner?


Utanförskapets avskaffande var mantrat i den framgångsrika valrörelsen 2006. Vad har hänt sedan dess? Moderaternas obesvarade kärlek till fackföreningsrörelsen har förhindrat en nödvändig modernisering av arbetsrätten och därmed förstärkt utanförskapet för stora grupper.
Straffskatt på utbildning och framgång är skadlig för samhällsekonomin, vilket moderaternas partiledning inser. Trots det vägrar man göra något åt den av rädsla för kritik från oppositionen. Är det samhällsansvar och politiskt ledarskap?


Ängsligt sneglande på opinionsmätningar och en försiktighet som hämmar tillväxten av nya tankar och människor är partiledningens taktik. Den berömda "bunkern" på Carl Bildts tid som partiordförande har blivit ännu starkare under nuvarande partiledning. Valet bådar inte gott för de nya moderaterna.


Härom veckan fick jag ett tiggarbrev från det parti jag varit medlem i sedan 1972, då jag som högskolestuderande i Stockholm gick med i Fria Moderata Studentförbundet. Kravallerna och värderingarna från 1968 präglade universitetsvärlden och studentförbundet stod upp för de förnuftiga alternativen. Kalkylen att vi gamla moderater ändå inte har något annat parti att rösta på och att man därför kan bortse från vad vi, cirka 15 procentenheter av valmanskåren, anser, har hållit fram till nu.


Tiggarbrevet fick mig att fundera. Nu har jag bestämt mig. Jag är inte längre medlem i Moderata Samlingspartiet.