Energidirektörens emeritus tankeförsök

Lärdom

I dag för 35 år sedan möttes min chef och jag, återkomna till försvarsstaben efter lunchen på Militärsällskapet, av kommendörkapten Sven Carlsson, chef för marinstabens informationsavdelning.

 

"Det står en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård", var "Svencalles" budskap till oss. Osannolika och intensiva dygn följde. Ubåt 137 engagerade världens samlade medier. På försvarsstabens informationsavdelning bodde vi bokstavligen på jobbet fram till den lika osannolika avslutningen den 5 november, Röda Marinens högtidsdag.

 

Dagen innan ubåten skulle bogseras ut höll statsminister Thorbjörn Fälldin presskonferens. Hans ord kom totalt överraskande även för oss som arbetat intensivt i överbefälhavaren Lennart Ljungs omedelbara närhet.

 

"Ubåten är med intill visshet gränsande sannolikhet bestyckad med kärnvapen", var statsministerns ord. Dramatiken nådde en ny kulmen. Ubåten släpptes följande dag men bogseringen fick avbrytas och U 137 gick för egen maskin på grund av hög sjö.

 

Tio år senare upplöstes Sovjetunionen. "Den största geopolitiska katastrofen i modern tid" kallade Putin upplösningen. 20 år senare har Sverige i det närmaste upplöst sin försvarsmakt. 30 år senare twittrar moderata försvarspolitiker glatt om att Europa aldrig varit säkrare.

 

35 år senare ångrar vi oss. Ryssland rustar, säkerhetsläget blir allt sämre. Tyskland svarar med att satsa 200 miljarder på förstärkning av försvaret.

 

Efter första världskriget togs 1925 års nedrustningsbeslut i förvissningen om att det aldrig mer skulle bli krig. 15 år senare rasade det andra världskriget. 15 år efter slakten av vårt försvar står vi i det närmaste värnlösa när omvärlden blir allt hotfullare.

 

Varför lär vi oss aldrig?