Energidirektörens emeritus tankeförsök

Johan Hakelius, politisk chefredaktör för tidskriten Fokus, betraktar Liberalerna som Korea. Hur otrevlig får man vara?

 

”Antingen har partiet valt Sabuni, med kännedom om vad hon står för, och då måste hon agera på det. Det är orimligt att välja en ledare med förbehållet att hon eller han inte får leda. Det var vad socialdemokraterna gjorde när de valde Mona Sahlin och det gick inget vidare.

 

Eller så har partiet ångrat sig och vill byta ledare igen. Då får väl de göra det.

 

I snart och ett halvt år har Liberalerna svävat i limbo. Vad är poängen med det? Vad är poängen med att hålla samman ett parti som bara kan hålla samman på villkor att det inte står för något särskilt?

 

Man kan tycka synd om Nyamko Sabuni, men hon ville trots allt hamna där hon nu är. Tänker hon vänta på att stockholmsmaffian, med krypskytteunderhåll av Dagens Nyheter, långsamt detroniserar henne, eller tänker hon själv sätta ner foten och initiera den strid som är oundviklig?”

 

 

För mig, som liberal kommunpolitiker, är Hakelii analys olämplig. Vår roll är ju att inte ta ställning. De flesta medborgare är ju liberaler, fast de inte förstår det och inte röstar på oss.

På tio år, sedan 2010, har Sverige utvecklats till Europas värsta land med grovt vapenvåld och 350 kriminella gäng som terroriserar bostadsområden med en halv miljon människor. Lasse Wierup, kriminalreporter vid Dagens Nyheter, har skrivit boken som förklarar vad som hände - ”Gangsterparadiset, så blev Sverige arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd.”

 

PM Nilsson, Dagens Industris politiske chefredaktör, har läst boken och konstaterar (19/10); ”Polisen har därtill under lång tid haft politiken emot sig. Regeringar har inte anslagit pengar och inte uppdaterat lagstiftningen. Alliansåren framstår som ett enda långt kriminalpolitiskt skämt, men även nuvarande regering är märkligt långsam, särskilt om de nödvändiga åtgärderna först har föreslagits av SD.”

 

PM Nilsson konstaterar att det är en myt att det råder brist på sociala resurser. Mot kriminella ynglingar, som inte vill samarbeta och som ser kriminalitet som framgångsfaktor, är socialtjänsten chanslös. Det krävs tvångsmedel. Sådana förfogar socialtjänsten inte över.

 

Han såg det inte komma. Inte heller hans företrädare. Ansvarslöst!

En av den klassiska musikens mest kända och spelade verk, Beethovens c-mollsymfoni nr 5, opus 67, ”Ödessymfonin” med de berömda första fyra noterna, analyseras och framförs i Svt 2 i kväll.

 

John Eliot Gardiner, en av nutidens kända maestros, gör en helt fascinerande analys. Hedersgöteborgaren Gustavo Dudamel leder (utantill) Simon Bolivar-orkestern i Barcelona i ett imponerande framförande av symfonin.

 

Statstelevisionen lyckas emellanåt förgylla oss gamlingars karantän.

Var och en som kommer till vårt land och försörjer sig med eget arbete är välkommen.

 

Partiledardebatten i Svt är belysande. Arbetsrätten, som kan leda till regeringskris, försöker statsminister Löfven (S) undvika att ta ställning till. Hur han än gör riskerar han misstroendeförklaring.

 

Invandring och integration blir en verklighetsfrånvänd debatt. Per Bolund (MP) rättfärdigar en ansvarslös invandring. Jimmie Åkesson (SD) framför kritik mot regeringens hantering av kriminalitet, trångboddhet, usla skolresultat och parallella rättsväsenden. Allt uppenbart för de flesta utom statsministern, som ännu inte haft tid att gå till optikern för att kunna se det komma.

 

Politiken får nog inse att tålamodet tryter. Detta slutar illa.

Den klassiska föreställningen på Metropolitan av ”Regementets dotter” från 1840 av Gaetano Donizetti spelades in 2008. Statstelevisionen levererar ibland något sevärt. Natalie Dessay och Juan Diego Lopèz (fem höga c och ett dess!) i huvudrollerna.

 

En lördagkväll med kvalitet. När man inte kan uppleva opera live är en föreställning som denna trots allt en kompensation.

 

Pandemins tristess för oss gamlingar uppvägs någon gång av statstelevisionen. Opera på plats längtar vi efter.